Var sak har sin tid

Senapssill. Julmat. Det är gott. Väldigt gott. Jag tycker väldigt mycket om julmat, och senapssill speciellt. Någonting med denna supersill talar till mig undermedvetet. Men jag äter inte senapssill mer än 2 gånger om året, om man inte räknar till julmat.

Men varför lever jag då i denna självpåtvingade sillcelibat? Är det någon form av religiös dyrkan som gör att sillen endast inmundigas i juletid? Är det någon form av ställningstagande? Kanske en protest mot utfiskning och miljöförstöring?

Faktiskt är det ett ställningstagande. Men inte det man kan vänta sig, kanske.

Det bygger på en tanke om att det i universum finns ögonblick eller stunder då vissa saker är menade att hända. Helt enkelt att var sak har sin tid. Det är inte meningen att du ska äta senapssill när fyrverkerierna smäller, då är du en vecka för sen. Det är inte meningen att du ska äta senapssill när det dansas runt den blomsterprydda stången. Fel sillsort.

Allting i livet har sin tid. Senapssillen har sin vid jul. Det är samma sak med läger. Det hör sommaren till. Visst, man kan ha läger resten av året också, men det är inte rätt tid för sommarläger när snön ligger på marken. Det kan man nästan räkna ut med häcken och en bit krita faktiskt.

Någonting med denna supersill talar till mig undermedvetet.

 

Men en del saker hör lägret till. Vänner man aldrig glömmer, lägerbål, bad i tid och otid, matlagning som resulterar i bränd mat för att man gjorde annat samtidigt. Gassande i solen, spontana vattenkrig. Ni hajar poängen va?

Det jag vill säga är nog egentligen, YOLO. You Only Live Once. Det trodde ni aldrig ni skulle se i Airnews! Men vi kan kalla det Carpe Diem, eller nåt annat skojigt, om vi vill det. Det viktiga är att du är på  plats, är redo för vad som nu händer, när det händer. Det är visserligen så att den där instagrambilden kommer generera säkert 150 små avhuggna babytummar, men hade det inte varit roligare att vara med i vattenkriget själv?

Food for thought, som de säger i Utriket. Nu ska jag fundera på vilket käk som hör januari till.

Det här inlägget postades i Inledande Ord och märktes , av antonwilkens. Bokmärk permalänken.