Idag är inte min dag

Som inledande ord denna gång så ska jag beskriva den dagen jag har haft idag, och nej, den har inte varit helt otrolig, fantastiskt eller helt mega-awesome-skit-bra. Jag kan åtminstone säga att den har varit unik men det har mer varit en sådan dag då man bara känner: ”Idag är inte min dag”.

Det hela började med att jag skulle äta lunch ett stenkast hemifrån med en vän för att sedan snabbt springa hem igen och ta mig på mig jackan, hämta väskan och dra vidare till en föreläsning lite längre bort. Hemma hos mig bor även min käre rumskamrat och vi har nyckelkort (ungefär som på hotell) för att låsa upp vår ytterdörr som sedan låser sig själv när man stänger. Så idag då jag skulle springa iväg på lunchträffen så drog jag endast på mig skorna och smällde igen dörren efter mig för att inse precis när den låst sig att mitt nyckelkort ligger på andra sidan. Jag hade alltså precis utelåst mig och min rumskamrat var såklart inte hemma. Nu har ändå jag och min käre rumskamrat bott här ett tag så det har såklart hänt vimsig mig ett par gånger tidigare att jag låst ute mig. Då har jag däremot oftast inte haft särskilt bråttom och haft jacka med cykelnycklar på mig så jag har kunnat ta mig vidare i hopp om att min rumskamrat kommer hem tidigare än mig. Nu stod jag hopplöst utanför min dörr och gick vidare till hissen sjungandes på en svordomsvisa över mitt stora misstag. Till råga på allt så fick stället, där jag och min vän skulle äta lunch på, precis slut på mat, så nu såg det även ut som jag skulle bli utan lunch.

Nu undrar ni säkert varför jag skriver om detta? Det handlar ju inte alls om scouting! Nä men, jag kommer till det nu. För nu när jag uppnått detta hopplösa stadium så gjorde jag allt som det fanns kvar att göra. Jag ringde en vän och bad om hjälp, och ingen vän som helst utan Elisabeth ifrån Luftakommittén. Hon trollade fram en vän till (dock inte från kommittén, men däremot en före detta scout!) för den här historian och visp så hade jag lunch, en jacka och dessutom en cykel att få låna! Det gick från ett helt otroligt hopplöst stadium till att allt ordnat sig, att jag satt och åt en jättegod lunch och allt detta på ungefär fem minuter.

Allt detta fick mig att fundera på hur glad jag är över att jag är scout. För utan dessa vänner så hade jag kanske inte kommit ifrån mitt hopplösa stadium så snabbt, förfrusit på vägen till föreläsning och dessutom kommit för sent. Nu slapp jag allt detta och det är tack vare fina vänner från scouterna. Med detta sagt så vill jag tacka alla vänner jag fått ifrån scouterna och specifikt dem som vände denna dag från misär till helt kär! Jag är så glad över att ni alla där ute är så givmilda och hjälper en vän i nöd. Ni är helt underbara, precis som ni är (OJ, vad ostigt det blev plötsligt). Klappa er själva på axeln och fortsätt göra världen till en härlig plats!

Hela Airnews #62 finns att läsa här »

Det här inlägget postades i Inledande Ord och märktes av farligaelen. Bokmärk permalänken.