Blå hajken: Forsfararna

“NI MÅSTE VAKNA NU! VI ÄR PÅ VÄG IN I EN KORVSJÖ!”

Jag hade precis somnat efter mitt eget pass, men orden gjorde mig genast alert, eller vaken i alla fall. Jag snubblade ut ur tältet, iklädd endast jacka och kallingar. Direkt får jag en stör i handen och direktiv om att störa oss bort från öppningen. Vi hade nån dag tidigare fått veta att korvsjöar var en sorts avstickare som var återvändsgränder, där det var var kört om vi hamnade i en sån, eftersom den skulle dra oss till sitt slut utan att vi hade möjlighet att backa flotten tillbaka till Älvens strömmar.

Korvsjö-väckningen är bara ett av de många minnen jag för alltid kommer bära med mig. Det finns många, av lite hemligare karaktär som jag inte avslöjar för oinvigda. Men en del kan även det som inte farit på forsarna gissa sig till. Det kan vara vara allt från dimman över älven en tidig morgon till skogarnas ålder och visdom.

Jag vet med mig själv att jag innan hajken förkastade alla “naturminnen” som klyschor som man säger för sakens skull , visserligen en sak jag gjorde innan Jägarna också, och likväl då som nu blev jag rejält slagen på fingrarna. Det är något särskilt med de granklädda sluttningarna i Värmland, med fjällens skönhet, som man inte bara minns, man blir färgad av det. Det sätter spår.

Men oavsett vilken natur du vistas i, finns det en sak som gör saker som Forsfararna och Jägarna särskilda. Det är något du aldrig kommer glömma, det blir en del av dig själv.
Patrull Falken. Patrull Älgen. Två patruller, två hajker. Två upplevelser som alltid kommer finnas med mig, ända till den dag jag inte längre längtar tillbaka till fjället, till skogarna.

Vi kanske inte alltid är bästa vänner, men det gör inget. Vi gjorde Blå Hajk tillsammans.

Scouter, var redo!
Anton Wilkens

Det här inlägget postades i Läger och märktes , av antonwilkens. Bokmärk permalänken.

Kommentera